Karma is only a bitch if you are

Kategoriarkiv: Tankar & funderingar

Idag tänkte jag dela med mig av något som jag sparat på ett tag.  Imorse lämnade jag Småfolk på ett tillfälligt fritids. På vägen därifrån skulle jag gå ut genom en grind och mötte en person som jag inte kommer överrens med. Istället för att stänga grinden så lät jag den vara öppen så att mötande person slapp öppna den igen. Det är så jag är uppfostrad. En fullt normalt funtad människa skulle i det läget av artighet och uppfostran säga ett enkelt tack eller ok av ren impuls. Men nähä, så klart inte.

 

Att jag och den här personen inte är överrens är ingen nyhet. Skillnaden är att jag som då är den yngre av oss försöker att inte göra saken värre än vad den redan är. Vi tycker olika och kommer inte överrens. För mig så är det ok. Däremot så är jag inte så småaktig och hela tiden försöka uppbringa flera konflikter. Tyvärr delar inte den andra personen mitt synsätt, vilket man kan se på bilden nedan från i vintras.

När det i våras var dags att tvätta stället på bilden tvättade jag hela. Det skulle aldrig falla mig in att vara så småaktig och lämna deras del otvättad. Inte heller i helgen när personen råkade göra över ett djur på gatan men stod handfallen och visste varken in eller ut brydde jag mig om vad jag tycker och känner för just den personen. Jag hjälpte till att ta hand om djuret som blev överkört. Inte då heller kunden personen få ur sig ett tack.

408980_10151385555697449_644367692_n

 

Förra året målade min sambo garaget och trillade ner och bröt armen. Han skrek av smärta men inte heller då kunden dessa människor ställa sig upp och vara den bättre människan och fråga om han behövde hjälp. Där gick nog gränsen för mig.  Dom runt mig säger att jag ska göra samma sak om dessa någongång skulle råka ut för någon form av olycka men vet ni vad… det skulle aldrig falla mig in. Det är inte mänskligt! Jag kommer alltid att erbjuda min hjälp till dom som jag tror kan behöva det. Oavsett vad jag tycker om dom.

Annonser

Vi klarade oss nästan undan det ökända februari som i allmänna termer kallas för Vabruari. Det finns ingen månad på året då barnen är mer sjuka än i just Februari. Vi var nästan i hamn, kom t o m iväg på vår tripp till vännerna i Uddevalla och livet invaggade oss i falskhet.

I söndags vaknade Leia med svår huvudvärk och magont. Ingen direkt feber men Fredrik fick stanna hemma på måndagen. På kvällen klöktes hon men inget mer. En riktigt jobbig och envis huvudvärk vägrade däremot att lämna henne.

Tisdagen höll en smärtande mage Leia stilla och hon och jag tog en lugn dag tillsammans i soffan.

Onsdagen, lite bättre Leia, ruskigt uttråkad mamma. Längtade till torsdagen och jobb.

Och så kom äntligen torsdagen och Leia mår prima förutom en riktigt envis hosta. Mamma mår……. skit! Jodå, dagen inleds med någon variant av magsjuka och det finns inget värre. Det kan vara bland det jobbigaste och mest intensiva som finns. Från alla håll och kanter kommer fanskapet. Så inget jobb, ännu mera uttråkad och magsjuk avslutar februari månad.

Det är nästan så jag inte kan hålla mig av nyfikenhet för vad som komma skall i Mars……………

 

 


Det har varit hektiskt på jobbet ett tag. Det är det i perioder och jag trivs när det är så, men det betyder också att jag efter en sådan period behöver ”ladda om” och hämta nya krafter. Just nu är jag i ”down-mode-light”. Jag är ganska allvarlig mest hela tiden, väldigt fokuserad på det jag gör på dagarna och vill helst vara ifred. Lyssna på musik och göra det jag ska känns okej och räcker till just nu. 


Fick ett smsm från en av mina bästa vänner idag med en förfrågan om att följa med på meditation ikväll. Man tackar för erbjudandet och det hade väl varit trevligt om det inte vore för att jag redan tidigare i mitt liv provat olika varianter av avslappningsövningar och det ger mig, Ingenting. Jag kan bara tänka på hur mycket annat och viktigare jag hade kunnat göra på den tiden som jag befinner mig där. Och det i sig gör mig stressad.

Meditation passar säkert många men inte mig. En halvtimme på spikmatta däremot, det gör susen för en stressad mamma och det är ju inte heller fy skam.

 


Jag blir så jävla trött (ursäkta franskan).

Hörde lite nytt skvaller tidigare idag. Alltid lika intressant hur andra vet en massa saker om andra som dom berörda inte vet själva.

Börjar seriöst få nog av vissa iq-befriade 60-talisters dagisfasoner.

 

 


För ett tag sedan hörde jag hur det var någit som rörde sig i en av våra inneväggar. Tänkte att det är väl en mus som lyckats ta sig in någonstans. Ack så fel jag hade. Det visade sig att det var getingar som flyttat in i väggen.

Hela vårt område har den här sommaren haft problem med getingar och jag tror att Aticimex snart har besökt varenda hus i området så det var väl kanske inte så oväntat att dom flyttade in även hos oss. Totalt hittade vi tre stycken bon, ett på garaget och två på huset så även vi ringde efter Anticimex. Dagen innan dom skulle komma så kom Fredrik hem och gick in i huset för att finna vardagsrummet fullt av getingar. Dom små liven hade tagit sig igenom väggen och kommit igenom mellan taklisten och taket. Bara att åka och köpa Radar och sedan fram med dammsugaren. Vi lyckades rätt bra. Vi sprutade både på väggen och även in i dammsugaren. Dagen efter kom proffsen och nu verkar getingarna ha ”stuckit”. Låg humor, jag vet men kunde inte låta bli.

Getingar och bin i all ära men har ni tagit en ordentlig titt på getingbon? Hur dom växer fram från ingenting och kan bli otroligt stora och även väldigt vackra.

Jag tycker det iaf.


I mitt fotoalbum från när jag var barn har det funnits två bilder på mig tillsammans med ett annat barn och jag har länge undrat vem det har varit.

Nu vet jag.

Min vän Thilde lade i våras upp ett foto på mig på FB som hennes man Johans mamma senare kommenterade med att jag såg ut precis som min mamma förr i tiden. Ingen av oss fattade något men sedan visade det sig att min mamma visste vem Johans mamma var och att de två hade varit väninnor på 70-talet. Både jag och Johan är ju födda 1975 och vi båda levde våra första år i Kungsmarken. Därefter flyttade min familj till Hässlegården och Johans familj flyttade två år senare till Rödeby. Åt samma håll men inte samma ställe.

Det är alltså min vän Thildes make Johan som är på bilden. Snacka om otippat. Visst är det märkligt hur liten världen trots allt är.